Man tar saker för givet. Ens vänner, pojkar, livet. Man har inte den blekaste hur mycket saker och ting betyder för en för än man inte längre har det. Man har humör och bråkar. Man orkar inte ringa upp. Man orkar inte bry sig. Men tänk om man aldrig mera får träffa den personen. Eller om den helt enkelt får nog och sticker. Ens egna problem kan vara så stora. Men varför ödsla tid på att vara pessimist. På att se livet från en tråkig o rutten sida? Istället för att bråka o tjura kan man lösa det. Man är alldeles för egoistisk. Det är en själv man sätter i första hand. I dem allra flesta situationerna. Det är inte ofta man vidgar vyeerna och ser vardagen från andra sidan. Man gör sitt liv som man vill ha det. Jag vägrar bli en sån som  inte bryter vanor eller som bara lever efter sina regelbundna tider. Om man ska göra det mesta utav det här livet. Som vi dessutom bara lever en gång. Måste man fan se till att leva. Man ha inte tid med problem som kärleksbekymmer och bråk med kompisar. Tänk om det ändå vore så enkelt att man förstod det. Man är kanske allt lite naiv. När det gäller mig själv ska jag leva som jag vill leva och inte som jag borde. Mina problem är inte ens stora nog att kallas för problem. Från och med nu ska jag sluta tjata om allt som får mig att må dåligt. Man kan inte glömma det som hänt, men om man slutar upp med att påminna sig själv om det hela tiden, kan man få det så mycket bättre. Nu går jag vidare.

Mina tankar gå just nu till Familjen Lindqvist. Jag vet att ingenting kan hjälpa dem just nu. Men det är många som står vid deras sida. Per var verkligen omtyckt!

Kristy